Därför har man katt - del 2

(Eller någon kanske föredrar att säga därför har man inte katt). I morse gick sönerna ner till barnkanalen med Patrik som hade försovit sig och hade bråttom. Så bråttom att han missade en liten krabat på hallmattan innan han rusade ut till bilen. När det ljusnat lite mer efter ca 20 minuter ropar Våge på mig: "Mamma, du måste komma NUUU! Det ligger en död mus på golvet! Den har hål på rumpan." Hål på rumpan? Det här blir något nytt, tänkte jag, men föreställde mig några bitmärken. Väl nere ser jag en halv mus ligga i en pöl av blod. Hela rumpan är alltså uppäten. Usch, jag hatar verkligen att ta hand om resterna från katterna. Varför kan de inte äta upp hela skiten? Vanlig kattmat kan de minsann proppa i sig hur mycket som helst. Medans jag står och tittar på eländet och funderar på hur jag på bästa sätt skall ta bort kvarlevorna står Våge bredvid och inspekterar noggrannt. "Mamma musen har tjocka hår på kinden." Ja, det kallas morrhår svarar jag. "Mojjonhåren", provar V. Nej, moRRhår. "Morrhår", svarar V. Perfekt, nu har vi tack vare katterna också fått ytterligare ett ord till V:s ordförråd. Man får la tacke!

Vilket blev nu det bästa sättet att ta bort "musen"? Svaret är att jag inte vet ännu. Än så länge har strutsen stoppat huvudet i sanden, funderar vidare och längtar tills Patrik kommer hem