Aaaatjo!

Våge stod bakom Patrik och behövde plötsligt nysa. Och nös gjorde han. Ordentligt. P blev alldeles blöt på bakbenen och suckade högljutt.
-"Prosit säger man!" sa Våge en aningens förnärmad.
Kunskap om vardagligt hyfs har han, om än vid väl valda tillfällen.

Djurvänner

Idag passade det bra med ett besök på Emmaus lantgård i Uddevalla för att hälsa på djuren vilket vi påannonserade för Våge lagom till frukost. Istället för ett glatt rungande ja slog han sig för pannan och utbrast: -"Inte nu igen!". Vi var visserligen på Nordens Ark för precis en vecka sedan, men på Emmaus har vi inte varit sedan i somras. Besöket som faktiskt blev av, trots Våges spontana första reaktion, var uppskattat av alla fyra i familjen. Till min stora förtjusning har de just nu ett gäng kaninungar. Helt bedårande. Grisen Pigge som "jagade" oss i somras för att få lite fika låg och snarkade högljutt i sin box till sönernas förtjusning. Vi har allihop försökt härma honom. Patrik kom närmast.

Dagens Våge

Som ni säkert redan vet är jag extremt ljuskänslig eftersom jag saknar viss pigment i ögonen. Trots att jag hade på mig solglasögon idag när vi var på väg till förskolan fick jag en nysattack.
-"Mamma, om man är förkyld ska man vara hemma och vila sig!"
Tack för ordinationen Dr Kjellman. Synd bara att det inte hanns med någon vila idag.

Samvete

Jag tror på mänskligheten (oftast i alla fall). Jag vill tro på mänskligheten. Jag vill tro gott om människor (i alla fall innan de bevisar motsatsen). Min tro har sats på prövning de senaste dagarna. I torsdags eftermiddag var Våges nästan nya gummistövlar borta. Vi såg dem på morgonen på Våges plats och han hade inte använt dem under dagen. Hmm, var kunde de vara? Jag och en ur personalen letade i Våges hemvist, vi letade i den andra hemvisten - inga stövlar. Ja, ja det var inte mycket att göra. Personalen skulle fortsätta leta. Jag tänkte att på tisdag när vi kommer tillbaka kommer de att ha kommit fram, men nej så blev det inte. Vi vände upp och ner på allt i båda kapprummen en gång till (ja, vi tittade i torkskåpen denna gången också) utan resultat. Jag åkte hem och skrev en lapp om att Våge saknade sina stövlar, letade upp en bild på internet och klistrade in så alla visste vad de skulle leta efter. Lappen sattes upp i dörrfönstret på förskolan och ser man på. Efter ytterligare ett dygn dök de upp. Helt plötsligt fanns de i kapprummet på ett ställe där vi är flera som har letat... Vad som ligger bakom får vi kanske aldrig helt rett ut men kanske hade ett samvete något finger med i spelet? Vi är hur som helst glada över att inte behöva köpa ett par nya stövlar!

Naturbarn

Lyckan har varit stor för Våge idag. Måndag innebär att det inte finns några som helst förpliktelser. Ingen förskola. Ingen inbokad aktivitet. Inga tider att passa. Idag har vi bara hållt oss hemma och det innomhus hela dagen. Utanför har det varit regnigt och kallt men inomhus har det varit varmt och skönt. Med andra ord har store herr V kunnat gå i bara kalsongerna heeeela dagen. Mamman har inte ens brytt sig om att tjata om några kläder. Hallelulia!

Vankelmodig

Ena stunden längtar jag tillbaka till jobbet, andra stunden vill jag aldrig jobba mer. Vill bara vara hemma och njuta av mina söner så länge jag kan. Ena stunden vill jag tillbaka till Ucklumskolan, andra stunden vill jag prova något nytt. I fredags var jag på personalfest med största delen av kollegiet på "min" skola och så mycket vet jag att vi alltid har trevligt tillsammans vid sådana här tillfällen. Det blev lite nostalgiskt och jag fick tränga bort känslan av att det var sista natten med gänget. Särskilt när det var ett kärt återseende av en nära kollega som numera jobbar på en annan skola. Temat för kvällen var "Cowboy och indian" där jag fick pris för min utklädnad till squaw. Ett pris som jag får gömma för att behålla som minne innan mannen äter upp det: en burk vita bönor. Tack arrangörer, vänner och kollegor för en trevlig kväll!

Terapiresa

När vi under sensommaren och in på hösten har varit ute i skogen och plockat svamp har Våge nästan varje gång vid något tillfälle stelnat till och frågat: "Vad var det? Jag tror det var en uggla. Jag är rädd!" Vad han fått denna uggleskräck ifrån är för oss en gåta. Idag tog vi tag i saken och åkte till Nordens ark med främsta syftet att se så många ugglor som möjligt i avvänjningssyfte. Jag tror att det funkade. Vi har sett berguv, slaguggla, lappuggla och fjälluggla. Inte bara sett utan studerat i kikare. Alla andra djuren fick vi som bonus. Det enda djur vi inte fick syn på var uttern. Den har å andra sidan aldrig visat sig för mig på NA. Över fyra timmars promenad gav oss härligt rosiga kinder. Väl hemkommen efter ett glas rödvin till maten blossar de rejält. Vindes största behållning var utan tvekan fåren. När de bräkte och han härmade var lyckan inte att ta miste på. Han var annars den förste att se Amurtigrarna. Han gjorde oss andra uppmärksamma genom att säga maooo, maooo upprepade gånger. Frågar du Våge var nog höhoppning det tuffaste. Man klättrar upp en våning och hoppar sedan ner igen genom en lucka i golvet och landar i ett mjukt hav. Synd bara att delar av havet följt med hem - helt omöjligt att borsta av. Det fick det vara värt!