I mitt glamourösa liv ingick det inte i planerna att behöva fiska upp ett tampongpaket som lille v hällt ut i toalettstolen innan store V hunnit spola efter sig.
Nu finns det ingen liten kille på Nedergård längre. Alla har blivit "stora". När Vinde igår fick önska vad han ville ha till lunchmat kom han med ett annorlunda förslag. Inte Mc Donalds eller kebabpizza som man hade kunnat tro, utan högst på önskelistan stod: morotssoppa. Så blev det.
V1/ SMITH V5/ EN V6/ ÄVENTYR V7/ HAJ V9/ PINK V10/ ROY V11/ EGET V12/ ORD V13/ TACK V15/ ÄR V16/ KARL **************************** L1/ SKÄRINGER L2/ IGELKOTT L3/ HITCHCOCK L4/ GERHARD L8/ JAY L14/ AL ****************************
Om det var torsdagens besök hos sjukgymnasten eller en veckas trötthet i nacken som var orsaken till en helvetisk smärta är ouppklarat. Resultatet var i alla fall en mycket nedstämd mamma som på fredag eftermiddag landade i fåtöljen och inte kunde hålla tårarna borta. Våge tittar bekymrat på mig och frågar:
-"Gråter du mamma?"
-"Ja, jag har lite ont i huvudet bara."
-"Men, vuxna gråter ju inte!?"
Nej, inte så ofta men det händer. Jag tror inte på att dölja sina känslor över lag så att Våge inte sett någon vuxen gråta på fem år måste tyda på att vi lever ett mycket lyckosamt liv. :)
Sitter på vårdcentralen med Våge och Vinde. Blir sittandes där länge. Minuter blir till timmar. En av sakerna som fördriver tiden för sönerna är vattenbehållaren där man kan välja mellan med eller utan bubblor. Sönerna dricker, hämtar ny omgång, dricker osv. Helt plötsligt, med hög och klar stämma utbrister Våge:
-"Åh, vad gott med vatten! Det smakar inte sprit!"
... Hon har den vackraste av själar. Idag blev jag åter påmind om hur skört livet är, hur fort allting kan ta en ny vändning. På väg mot Stenungsund från Ucklum får bilen sladd. Det är blixthalka. Bilen wobblar från sida till sida på vägen. Lyckligtvis träffar jag inte mötande bil. Det handlar bara om bråkdelar av en sekund. Till slut tar den vingliga färden slut när jag hamnar med fronten rakt ner i diket på fel sida vägen. Det blir totalstopp. Fronten tar smällen och bilens "rumpa" står i stort sett rakt upp ur det djupa diket. Smällen gör att glasögonen far av. Värk i ett knä som slagit i instrumentpanelen och värk efter bältet. Chock infinner sig men framför allt är det känslan av lycka över att det inte gick värre som tar överhand. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har så mycket kvar att uppleva.
Det skulle vara någon form av pensionärsträff i gymnastiksalen på förskolan för parkeringen var full av söta, lite äldre personer idag vid hämtningen. Vinde var överlycklig och utbrast:
-"Nej, mamma! Jag vill inte ha blod i min glass! Jag tycker inte om blod!" Vinde vägrar smaka på jordgubbsglassen och tar bara vaniljen som är helt "ren" runtomkring. Inget och ingen kunde övertyga honom till något annat. För en gångs skull var det lätt att dela med sig till storebrors glädje.
I´m a lucky looser. Det annonserades på radion i morse. Hela familjen äter frukost när de har den goda smaken att spela DMs "Enjoy the silence" i ring så spelar vi. Efteråt talar Lisa Syrén om att den var önskad av Camilla Kjellman på Tjörn. Tycker att jag borde få ett VIP-medlemsskap i DMs fanclub. Två gånger inom loppet av ett år har jag lyckats få deras låtar spelade i SRP4. Än har jag inte gett upp målet att vinna en CD i programmet heller.
Frågade allra ödmjukast på förskolan i morse om vad som hänt i fredags (dörr i huvudet). Berättade hur vi fått det till oss och hur Våge hade mått under helgen. Berättade om besöket på vårdcentralen där man konstaterat att det inte rörde sig om kräksjuka. Ingen visste något. Alla skulle prata med alla för att försöka reda ut saken. Ett mysterium för alla inblandade parter. Under dagen blir jag uppringd och man har då kommit fram till att Våge har slagit sig i huvudet på dörren hemma. Fortfarande ett mysterium för mig. "Jo, vi har frågat Våge flera gånger nu och han håller fast vid att det skedde hemma och vi har kommit fram till att det kan inte ha skett här på förskolan för att....". Jag vill inte ha en syndabock. Jag vill bara vara försäkrad om att min son är säker och trygg på förskolan, att jag som förälder blir informerad om de vet att mitt barn råkat ut för något. Jag är imponerad över det engagemang som visats under dagen, att man verkligen försökt komma fram till vad som hänt. Jag är också imponerad över personalens kunskaper inom sjukvården för "det kan ju visst ha rört sig om magsjuka". Att Våge ändrat sin historia är nog mest ett tecken på att du kan få en femåring till att svara som du frågar. Hur det egentligen förhåller sig kommer nog trots allt att förbli ett mysterium.
Hos Kjellmans på Nedergård är lördagsmorgonar heliga. I alla fall för mamman. Då hinner man äta stora, långsamma frukostar, lyssna till Ring så spelar vi följt av Melodikrysset. Många koppar te hinner avnjutas. Många vuxenpoäng samlas på en och samma morgon. Lördagens frukost var inget undantag. Mitt under rssv höjer plötsligt Våge radiovolymen nästan till max och utbrister: -"Jag gillar sån här rockenrollermusik!" och sedan headbangar han så gott den lille kroppen förmår. Låten var Lick it up med Kiss. Dags att börja leta svarta T-shirts med tryck på.
Är inte jättenöjd med att förskolepersonalen inte informerade oss föräldrar om att Våge fått en dörr i huvudet igår. Fick reda på det av en annan elevs förälder. Förklarar det att han velat kräkas hela gårdagskvällen/natten/morgonen? Har han fått hjärnskakning? Under luggen finns ett relativt stort sår och en rejäl, blå bula. Har varit på vc och allt är bra för övrigt. De kan varken bekräfta eller dementera hjärnskakning. Skall vara vaksamma på pupillerna och om han fortfarande mår illa/kräks om någon dag får vi återkomma för screening. Han får absolut inte få ett slag mot huvudet. Lugn och ro rekommenderas. Lycka till känner vi!
Livlig fantasi är något fantastiskt. Det är en stor gåva som min äldste son berikats med. De allra flesta gånger använder han det till något positivt. Idag kändes det inte riktigt som det var en av dessa gånger. Halva förskolegruppen är kvar när jag hämtar och alla lyser de upp och tindrar med ögonen. De lyser av lycka och tycker att det skall bli sååååå roligt att komma hem till Våge och få gå på kalas nu när Vinde skall ha det i helgen. Förskolepersonalen flinar lite och berättar att Våge gladeligen bjudit in alla som vill komma. Det är bara ett litet krux att inget av det sonen spridit stämmer överens med verkligheten. Verklighetens föräldrar är lyckliga över att ha klarat av förra helgens kalas och tycker det är lagom med nästa 28/6 - då verklighetens födelsedag är för Vinde. Inte i helgen. Verklighetens föräldrar tänker dessutom låta Vinde välja och bestämma själv till sitt kalas men tackar Våge för allt visat intresse av att hjälpa.
Idag har familjen Kjellman ordnat barnkalas för Våge med inbjudna kompisar för första gången. Vi var förväntansfulla och nervösa hela högen tror jag. Våge fick välja helt fritt vilka han ville bjuda och alla utom Max hade möjlighet att komma. Våge var supernöjd när Joel, Alice, Freja, Anton och Lucas anlände. Det kom också två bonusar i form av småsyskonen Henning och Annie. Alla började leka med alla med en gång och de var snabba till bords när det bjöds korv med bröd, kakor och glasstårta. Ett populärt inslag var att få göra sönder mormors pepparkakshus och äta upp. Ett annat spännande moment var discodans till barnens favoritlåt "Manboy". Hela vardagsrummet gungade. Mina ögon tårades av skratt. Vilka blivande stjärnor! Ingen ville sluta dansa till samma låt om och om igen, "En gång till! En gång till!" Sedvanlig fiskedamm ordnades med riktigt fiskespö. Tur att PutteK tänkte på att ta bort flugan innan... Påsarna innehöll godis, klubba, ballonger och en liten Bamsebok. Även föräldrarna som stannade kvar var till synes nöjda med broccolipaj och ost- och skinkpaj med tillhörande sallad, kaffe och söttilltugg. Våge är nöjd, gästerna verkade nöjda - vi är nöjda!
Söta drömmar eller mardrömmar? Det förta Vinde säger när han vaknar idag är att pappa är dum. Nej, det är han ju inte Vinde, varför säger du så? -"Han häller vatten på farmor!". Troligtvis har drömmarnas verklighet inte lämnat medvetandet ännu, eller så har Patrik en ursäkt att ringa och lämna.
Livet tar ibland snabba vändningar. Våge fick avsluta sin födelsedag hemma hos mormor. Det blev ingen vinnare i Romeo. Spelet fick avslutas abrupt när Vinde helt plötsligt fick stora, röda utslag över hela kroppen och skrek aj. Efter samtal med 1177 blev det en tur till barnakuten på Östra. Där blev vi snabbt och väl omhändertagna. Inget ovanligt med flammande utslag som kommer plötsligt. Fick med oss lite Tavegyl hem ifall det skulle återkomma. Väglaget var spännande under denna tur. Blåljus sken vid två olika ställen och bilar låg i diken bara mellan Kareby och Kungälv. Tacksam för att vara hemma igen och att det inte var något allvarligare med Vinde.
Efter fem år tycker jag fortfarande att jag också skall hyllas på Våges födelsedag i morgon, så nu läggs en liten Moet på kylning. Skrattar åt att jag på fullt allvar trodde att jag skulle vilja skåla i en sådan på BB dagen det begav sig.
Vinde är inte som alla andra. Eller så har han helt enkelt helt andra smaklökar än oss andra. Medan Våge flyr fältet i panik när den lilla flaskan med Stopp och väx kommer fram (mot hans tumsugning) så öppnade Vinde flaskan själv idag och lät innehållet flöda ut. Medvetet eller inte, hur det gick till, avslöjar inte historien men hans läppar smakade bittert efteråt. Mor och far hans uppskattade pussarna men inte smaken de efterlämnade. Numera står flaskan på ett behörigt avstånd från de små händerna.
Klarade julafton men på nyårsafton sprack det. Irit igen. Det var bara att åka till Ögonakuten på Uddevalla. Träffade en läkare som tyckte att det nu fick vara nog. Jag var inte sen med att hålla med. Utredning på gång. Massa blod skall lämnas för analys. Vid vårt avsked fick jag med mig ett par ord av visdom av farbror doktorn dessutom: -"Och du, glöm inte att le lite mer!" Inga problem. Jag skall bara bli av med denna förkylning som golvat mig de senaste dagarna och droppa Opnol i ett par månader framåt. Annars är, och kommer jag att ständigt att vara, leende.