De senaste gångerna vi har besökt kusinerna i Skärhamn har en smattrande barngräsklippare i plast klistrat sig fast i Våges händer. Varje gång har jag frågat om Våge vill ha en egen och varje gång har han svarat: "Nej tack, jag vill låna Ebbas". Varje gång tills sist gång vi var där. När det var dags att bege sig hemöver kröp han upp längs min sida och sa lugnt och stilla att "Jo, förresten, jag vill nog ha en egen gräsklippa". Vi gjorde en deal att om PutteK fick klippa luggen på Våge så skulle vi samma kväll åka och köpa en. När vi inhandlat en grön och röd variant som sonen valt ut själv talar han om för alla han möter att den faktiskt är HANS. "Det är min gräsklippa". Alla ler och ser imponerade ut. Alla utom moppegänget som samlats utanför affären. De är allt för tuffa för att visa sig charmade av en liten treåring. Våge förstår dock inte varför de inte verkar det minsta imponerade utan förtydligar sitt budskap genom att ta ett steg fram emot dem och säga klart och tydligt: -"Den här är också cool!".
Det var bara mamma och pappa som log stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar